Alldeles innan de kom hit gick jag ut på balkongen för att ta en sista cigg på några timmar (ni rökare vet vad jag menar, man måste ju lagra upp lite nikotin så man klarar sig utan en stund :P ) . Men precis när jag avnjutit de första blossen kommer de gåendes på andra sidan gatan. Attans! Vink, vink med den ciggfri handen i luften och snabbt in för att spraya på mig lite parfym i ett tappert försök att inte stinka askkopp. Hej, hej och kram i hallen, leendes försöker jag låtsas som ingenting. Så säger min andre vän som jag träffar regelbundet och mycket väl vet att jag röker igen: "Har du börjat röka inne?" Skit också, klart att mina kläder fortfarande luktar rök. Där försvann den möjligheten att försöka verka sund och vettig. Kommentarer och suckar och jag försöker förklara mig med att det varit mycket sista tiden. Ursäkter.
Kvällen flyter på, vi har jättetrevligt med god mat, efterrätt och senare en film och snacks. Självklart gör sig mitt nikotinbehov gällande igen och jag bara måste ut och röka. Känner mig som en riktig äckelpotta som sedan sitter där i soffan och luktar apa. Skäms!
Men så slår det mig! Varför ska jag skämmas för att jag är rökare och be om ursäkt för de val jag gör? Jag är en vuxen människa och jag gör faktiskt som jag vill. Och säkert har de också sina svagheter, något de gör som kanske inte är så trevligt för andra. Kanske är någon av dem extremt morgonsur och slänger ur sig otrevliga kommentarer till dem omkring sig eller har en dålig ovana att alltid glömma fälla ner toalocket efter sig. Vad vet jag. Och varför skulle min dåliga vana vara så mycket hemskare än andras? Vi har alla svaga sidor för vi är bara människor.
Så jag slutade skämmas, gick ut och njöt av en till cigg och det kändes riktigt bra.
Jag är den jag är. Kanske kommer jag sluta röka någon gång framöver, kanske inte. Men jag är fortfarande mig själv. Och faktum är att de kanske inte ens dömer mig så hårt som jag tror. Det mesta ligger förmodligen hos mig själv, vilka tankar jag väljer att ha om mig själv och om andra.
So, the moral of this is? Jaa... Kanske att våga stå för den jag är. Och att lära mig något av det, till exempel att vara mot andra som jag vill att de ska vara mot mig, att acceptera andra för dem de är och de val de gör i sina liv, oavsett vad jag själv tycker om saken, att ge både andra och mig själv utrymme. Acceptans, det får vara dagens ledord.
Vill avsluta med ett nyfunnet favvocitat av Robin Sharma, författaren till boken "Munken som sålde sin ferrari":
"Jag är mer än jag verkar vara, och all världens kraft och styrka vilar inom mig."
Må så gott,som dig själv =)
Som den ex-rökare jag är känner jag igen det du skriver. När jag rökte var jag övertygad om att jag var en rökre, att jag rökte var en del av mig och min personlighet. Men efter jag slutade märkte jag till min förvåning att det inte var så. Jag är Mina trots att jag inte röker. Det tog sin lilla tid men nu 1år och 4 dagar senare mår jag faktiskt riktigt bra UTAN cigg... Det trodde jag aldrig!! Rökning är ett beroende och jag tror inte att man kan se på det med klara ögon när man är i det. Absolut är du vuxen och bestämmer själv men VILL du verkligen röka? Vill du det så tycker jag absolut att du ska fortsätta men om något säger dig att du egentligen inte vill så tycker jag att du ska fundera på hur du ska göra. Det här är ABSOLUT INTE något "slutarökatal",jag sysslar inte med sånt. Det här är bara mina reflektioner av din text. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver...Det jag reagerar på är egentligen rubriken för jag tycker inte att röka betyder att våga vara sig själv.
SvaraRaderaPUSS!
Hm jag tror att varför rökare är ett säkert kort att hoppa på om man vill vara allmännt arg på någon : D är för att ingen skadas av passiv- toalettsits skador men av rökning. Fast mind you jag har hört talas om en liten flicka som fällde ned sitsen på sin arme brors stolyhet och han fick åka till lasarettet som åtföljd. Så det kanske kan räknas som en farlig ovana det där med toasitsar.
SvaraRadera